23.00 i lördagskväll gick starten för Jukolakavlen och den började allt annat än bra. På startgärdet blev Viktors sko avtrampad och han fick direkt se sig passerad av ett antal hundra lag. Även om skon kom på relativt snabbt blev det långt ifrån en optimal start och efter ett stressat misstag passerade han andra radiokontrollen drygt 4 minuter efter med tvåhundra lag framför sig. Sedan började upphämtningen och efter stabilt genomförande på resten av banan växlade Viktor som 16:e man.
Jerker som haft skadebekymmer sedan Stigtomtakavlen och inte sprungit snabbt på 2 månader visade att någon karat från VM-guldet i Strämstad 2016 fanns kvar i benen. Efter ett bra lopp kom han ikapp tätklungan lagom till nästsista kontrollen. Övriga var såklart chanslösa på upploppet och även vi som var halvsovandes i militärtältet 400 meter från arenan kunde höra speakern; ”Och här kommer HAKKABY först till växel två!”
Filip fick en tuff inledning då topplagen Linne, Tuna och Tampereen Pyrintö visade sig ha annan gaffel. Efter små struligheter i början då han fått släppa ytterliggare några lag förbi sig visade han de gamla hederliga natt-tackterna och började plocka in på lagen framför. In till växel låg vi nu 5:a, ca 8 min efter täten.
Under tiden gryningen övergick till dag genomförde Love sträcka fyra enligt klassisk budkavle taktik, 100% kontroll – 99% fart. Några av de förhandstippade topplagen kom snabbt bakifrån och Jakob växlades ut som 11:a, + 13 min.
Det finns många prestationer att lyfta fram från tävlingen men frågan är om Jakobs insats inte är är värd den största elogen. Efter 5,2 km hade han endast tappat 17 sek på täten! Sedan började farten sackas ned även för back-Jacke men Samuel skickades ut som 10:a, +15 min.
Målet inför tävlingen var topp 25 och även om Samuel hade en omöjlig uppgift i att hålla 10:e placeringen då kringvarande lag skickade ut VM-löpare började vi nu se att med Martin som ankarelöpare (finskt uttryck som får mig att tänka mig på någon som drar ned hela laget..) var topp 10 ändå inte omöjligt. Samuel gjorde det han skulle inledningsvis men efter drygt 6 km var det en sten i ett ungskogsområde som inte fanns där han ville ha den. Tiden rann iväg här men Samuel stressade inte upp sig efter den bommen utan höll ihop det resterande del av banan. 22:a, +34 min.
Martin gjorde som vanligt, d.v.s. sprang fort och rätt och plockade in lag efter lag. Även om han fick se två lag smita förbi på upploppsrakan var det ett sprudlande gäng som mötte upp efter utsämplingen! 17:e plats, + 32 min.
På Jukola får de 25 bästa lagen äran att hedras på scenen (som konstigt nog är det enda som är av normal storlek på denna mastodonttävling). Förutom den glänsande hedersplaketten fick vi varsin tallplanta och en basilika(?!). Funktionärerna hade på förhand listat ut att detta inte riktigt var något vi skulle tycka var värt att släpa med hem. Därför stod en tant på sidan av scenen och tog emot oönskade plantor med orden ”Tack, vi ska se till att de planteras i Jukolaskogen här i Borgå”.
Från sträcka 3 och framåt fick laget springa med GPS och den som vill efteranalysera hittar rutter och banorna här:
Gpsseuranta.net (tulospalvelu.fi)
Vill man se misstag (av någon anledning brukar det vara mest intressant) kan man spana in Filips sejour i mossen på väg till femte kontrollen (sträcka 3) eller Samuels stenletande vid 17:e kontrollen (sträcka 6) . För att lära sig hur stafett ska springas rekommenderas alla övriga kontroller.
Damlaget och herrarnas andralag ska icke glömmas bort. Båda lagen kämpade väl i skogarna utan för Borgå och resultaten slutade med en 229:e plats för damerna och 182:a. I ett gäng med mestadels arbetande småbarnsföräldrar var det den snabbare Åbo-färjan som gällde för hemresa och med så mycket att fira spelade det mindre roll att 99% av övriga orienterare åkte från Helsingfors. Men glada vänners sällskap visade sig räcka gott för festligt firande, för de som inte gick och la sig ska tillägas…
Bakom tangentbordet Love
